Har vi samma lober på båda hjärnhalvorna

Occipitalloben, nackloben alternativt lobus occipitalis existerar den sektion från hjärnan vilket existerar bostad på grund av synbarken samt existerar därav den sektion från hjärnan såsom främst hanterar visuella intryck samt processer genom för att hjälpa mot för att bearbeta upplysning ifrån ögat därför för att oss förmå förstå vad oss ser.

Den existerar belägen inom storhjärnsbarkens allra bakersta sektion. Skador vid occipitalloben förmå leda mot enstaka reducerad förmåga för att förstå samt tolka synintryck vid olika sätt. Detta, inom sin tur, förmå mot modell leda mot skotom, likt förmå förklaras liksom "blinda fläckar" inom synfältet.

Occipitalloben kallas även till nackloben, vid identisk sätt vilket frontalloben, parietalloben samt temporalloben är kapabel kallas till pannlob, hjässlob respektive tinninglob.

Användning från dem latinska benämningarna på grund av samtliga lober brukar existera för att föredra då dessa erbjuder behändiga adjektiv för att nyttja nära behov, mot modell occipital alternativt frontal.

Anatomi

[redigera | redigera wikitext]

Occipitalloben utgör den bakersta delen från storhjärnans bark.

Närmast gränsar den mot parietalloben upptill, ifrån vilken den skiljs åt från hjäss-nackfåran (lat. sulcus parietooccipitalis, eng. parietal-occpital sulcus) samt temporalloben inom nerkant. Skiljelinjen mellan occipitalloben samt temporalloben existerar dock ej lika klar vilket ibland besitter lett mot förvirring kring occipitallobens exakta kapacitet samt begränsning.

Den visuella barken (Brodmann areor 17, 18 samt 19) existerar detta plats vilket främst upptar område inom occipitalloben.

vid sent 1960-tal fanns man starkt övertygad ifall för att visuella cortex plats hierarkiskt strukturerat, visuella intryck tog alltså avstamp inom area 17 till för att gå vidare mot area 18 samt senare area 19.

Storhjärnan är indelad i lober

Idag anses dock denna hierarki artikel enstaka något förenklad utgåva från verkligheten. Den hierarkiska modellen besitter utvecklats mot för att påvisa en flertal mer komplexa kopplingar mellan dem olika hierarkiska nivåerna.

Den huvudsakliga visuella barken, såsom även brukar kallas på grund av V1, existerar den sektion från visuella cortex vilket tar emot flest impulser ifrån thalamus.

V1 kunna förmedla data vidare mot varenda andra occipitala regioner samt existerar den översta nivån inom den visuella hierarkin. V1 existerar belägen allra längst bort bak inom occipitalloben.

Närmast gränsar V1 mot V2, likt existerar den andra nivån inom den visuella hierarkin. V2 existerar en sektor såsom även är kapabel projicera upplysning mot samtliga occipitala regioner.

Andra områden liksom existerar anatomiskt belägna inom V1 samt V2:s att vara nära något existerar bland annat V4 samt V8, såsom brukar hänvisas mot liksom färgregioner. dem distinkta visuella barkområdena äger fått sina benämningar efter den ordning såsom dem upptäckts inom.

Vecken kallas vindlingar och mellan vecken ligger fåror

Dessutom brukar V1 även benämnas liksom den striatala barken, var striatal hänvisar mot V1:s randiga skiktning nära tvärsnitt. Angränsande barkområden, mot modell V2, V3, V4 samt således vidare, kallas på grund av prestriatala barkområden vid bas från deras positionering framför den striatala barken.

Occipitala strukturer utgör dock endast start från hjärnans visuella processer.

Tre utflöden, tillsammans utgångspunkt inom V1, äger identifierats såsom banor via vilka utgående kunskap färdas ifrån huvudsakliga visuella cortex mot andra delar från storhjärnans bark. Dessa tre utflöden är:

1. Dorsalströmmen
2. STS-strömmen
3. Ventralströmmen

Via dorsalströmmen färdas kunskap ifrån V1 genom parietalloben.

vid identisk sätt färdas kunskap via STS-strömmen samt ventralströmmen, via övre respektive undre temporalloben. Samtliga utflöden sammanstrålar mot slutligen inom frontallobernas främre delar.

Visuella processer

[redigera | redigera wikitext]

V1 samt dem angränsande prestriatala barkområdena fyller år olika funktioner, var handling inom V1 existerar först samt därmed mer elementär på grund av vår visuella förmåga.

De flesta från impulserna ifrån ögat mot den huvudsakliga synbarken, V1, kommer ifrån synfältets centrala delar. dem centrala delarna existerar dem såsom överför detta skarpa seendet. dem bakre delarna från V1 hanterar detta centrala detaljseende medan dem främre delarna hanterar impulser ifrån ögats periferi.

Intresse på grund av synfältets organisation förmå existera nyttigt då ett exakt mätning från synfälten förmå ge angående plats ett occipital hjärnskada kunna äga skett.

V1 fungerar lite såsom ett landskapsbild ovan ögats retina, vilket innebär för att särskilda områden inom retinan äger en tillhörande bestämt nervscellskluster inom den huvudsakliga synbarken.

Varje enskild nervcell inom den huvudsakliga synbarken aktiveras således endast från stimulis (ljus) inom enstaka speciell sektion från synfältet. till för att enstaka fängelse inom V1 bör aktiveras måste stimulis befinna sig vid riktig lokal inom synfältet, annars aktiveras angränsade fängelse istället.

Att dem receptiva fälten inom synfältet samt inom den huvudsakliga synbarken existerar sålunda resehandling exakta samt känsliga existerar enstaka förutsättning till detaljerad visuell lokalisation samt bedömning från specifikation kopplade mot form eller gestalt samt färg. Dessutom existerar dem även enstaka förutsättning på grund av förmågan för att framkalla minnen från konkreta domstol.

Den kunskap liksom V1 skiljer ut samt utvärderar skickas därefter mot V2. Bearbetningen från resultat fungerar ungefär vid identisk sätt inom V2 vilket inom V1, tillsammans undantaget för att V2 kunna överblicka mindre exakta delar från synfältet samt kunna utföra integration mellan former, lägen, färger, konturer samt orientering inom större utsträckning.

Resterande prestriatala barkområden hanterar varseblivning från olika dess stöt. V3 ansvarar till varseblivning från form eller gestalt samt mönster, V4 ansvarar på grund av färgupplevelser samt V5 samt V6 ansvarar på grund av varseblivning kopplat mot rörelser samt deras riktningar.

Olika visuella funktioner

[redigera | redigera wikitext]

En sak vilket existerar trygg existerar för att synen besitter olika funktioner liksom inom olika situationer ter sig annorlunda ifrån varandra.

Synen existerar ej ensamt enhetlig process utan utgörs snarare från en flertal specifika former från bearbetning. Dessa definieras oftast såsom fem stycken generella kategorier. Den inledande existerar ögonkontakt mot papper (eng. vision for action) liksom bland annat hanterar processer liksom behövs för att behärska utföra enstaka bestämd rörelse samt den andra brukar benämnas likt papper mot ögonkontakt (eng.

action for vision) samt existerar mer från ett top-down process var människan aktivt söker efter endast ett välkänd sektion från en visuellt objekt samt sedan fokuserar enbart vid den. dem återstående tre kategorierna existerar visuell igenkänning (eng. visual recognition), visuellt utrymme (eng.

visual space) samt visuell uppmärksamhet (eng. visual attention). Dessa fem struktur hanterar alltså funktioner samt aktioner kopplade mot särskilda typer från visuella stimulis.

Skador samt defekter

[redigera | redigera wikitext]

För för att förstå skador samt defekter kopplade mot synbarken kunna detta existera viktigt för att påminnas ifall för att den vänstra delen från varenda synorgan skickar impulser mot den högra delen från hjärnan, samt den högra delen från varenda synorgan skickar impulser mot den vänstra delen från hjärnan.

Detta leder mot för att ett skada vid V1 inom såväl den högra likt den vänstra hemisfären påverkar synen inom båda ögonen.

Dessutom finns olika delar från synfältet topografiskt representerade inom olika delar från V1, vilket innebär för att skador vid särskilda områden inom V1 leder mot för att specifika delar från synfältet drabbas.

De olika loberna kallas pannloben, hjässloben, tinningloben och nackloben

Skador vid synbarken inom occipitalloben innebär för att individen drabbas från "blinda fläckar" - skotom- inom synfältet. helt skotom innebär för att synen existerar totalt förlorad medan relativt skotom innebär för att endast delar från synfältet besitter förlorats.

Ett modell vid en skotom existerar hemianopsi. Anopsi innebär bortfall från synfältet samt är kapabel ta sig formulering vid en antal olika sätt.

ett vanlig variant existerar detta liksom kallas homonym hemianopsi (homonym=liksidig, hemi= halv, anopsi= synfältsbortfall), vilket innebär för att halva synfältet åt motsats till vänster alternativt åt vänster saknas vid båda ögonen, dvs hjärnan får inget synintryck ifrån vänster alternativt motsats till vänster sektion från synfältet. enstaka ytterligare variant existerar homonym kvadrantanopsi.

Occipitalloben kallas även för nackloben, på samma sätt som frontalloben, parietalloben och temporalloben kan kallas för pannlob, hjässlob respektive tinninglob

inom detta fall drabbas ett kvadrant från synfältet, vid båda ögonen.

En hjärnskada lokaliserad efter synnervskorsningen ger ständigt med lika sidor effekt vid båda ögonen. Innan synnervskorsningen påverkas istället 1 synorgan.

Hemianopsi kunna dels orsakas från interna skador vid visuella cortex, dock dem är kapabel även orsakas från direkta, yttre skador vid ögats retina alternativt synnerven.

Skador vid V4 påverkar färgseendet samt leder mot personen endast kommer behärska titta inom gråa nyanser.

Visuell agnosi

[redigera | redigera wikitext]

Tillståndet agnosi syftar mot enstaka oförmåga för att förstå, uppleva igen, samt tolka syn-, hörsel- alternativt känselintryck samt orsakas från enstaka skada inom hjärnbarken.

Hjärnan har en höger och en vänster hjärnhalva, en lillhjärna och en hjärnstam

Den typ från agnosi såsom drabbar synen kallas till visuell agnosi.

Det finns olika typer från visuell agnosi, likt tar sig formulering vid en antal olika sätt. Apperceptiv agnosi, som kännetecknas från enstaka oförmåga för att uppleva igen objekt alternativt stimulis trots normal synskärpa, normal ljushetsdiskrimination samt normalt förmåga att se färger, samt associativ agnosi, som kännetecknas från ett oförmåga för att uppleva igen objekt alternativt stimulis dock enstaka förmåga för att ändå behärska teckna enstaka kopia från nämnda objekt.

Dessa numeriskt värde typer förmå kategoriseras vilket gammal typer från visuell agnosi.

Hjärnans struktur och funktion

Andra modell vid visuell agnosi vilket brukar falla beneath kategorin "övriga" existerar prosopagnosi (oförmåga för att uppleva igen ansikten), stereoagnosi (avsaknad från 3-D-seende), akromatopsi (oförmåga för att titta färger), akinetopsi (oförmåga för att känna igen rörelser) samt optisk ataxi (oförmåga för att visuellt leda rörelser mellan mot modell synorgan samt hand).

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

• Kolb, B. & Whishaw, inom. Q. (2009) The Fundamentals of Human Neuropsychology. New York: Worth Publishers.
• Eriksson, H. (2012) Neuropsykologi. Normalfunktion, demenser samt begränsad eller markerad av gränser hjärnskada.

  Stockholm: Liber AB.